Kände mig urstark när jag flög in till jobbet imorse på rekordtid.
På hemvägen var jag lite sen ute för att hinna hämta barnen i tid, men tänkte "vafan, idag är jag supersnabb!" Hmmm, när jag började trampa västerut förstod jag varför det hade gått så lätt på morgonen... vilken jäkla motvind! Fick slita som ett djur för att klara den dryga milen under 30 min.
De resterande 7.5 km på bergslasgsvägen med cirkus 50 kilo på släptåg och lite duggregn, precis lagom för att blöta ner jeansen, fick mig nästan att längta efter vinterns grispendling. Typ när man är trött och hungrig, blöt in till märgen, med snöblandat regn piskandes i ögonen, bländad av mötande bilar...ah vilka härliga minnen!