[ot] I september kommer jag att rösta på?
Rent krasst så är problemen medvetet inbyggda i systemen.
Varför skulle någon medvetet bygga in motsättningar i samhället, och skapa konflikter mellan individer? Vi behöver inte gå längre än den marxistiska läran för att förstå syftet. Även om Sverige aldrig blivit en fullständigt kommunistisk stat så kom vi relativt nära med Palmes “demokratiska socialism”. Det naiva vurmandet bland vänster-intellektuella för Östtyskland kände knappast några gränser innan muren föll och den verkliga bilden visades upp för världen. Bjudresor anordnade av internationella kommunistiska intresse-organ tenderar att ge en något polerad bild av verkligheten, minst sagt.
I Sverige lutar vi oss gärna tillbaka på vår “glansperiod” när offentlig sektor var stor, arbetslösheten var låg och staten satte dit “kapitalet” på löpande band med höjd arbetsgivaravgift, löntagarfonder och andra exproprieringar. Vad som ofta glöms bort är att detta enbart möjliggjordes av den period av relativ fri marknad som gällde 1870-1970, då vårt välstånd byggdes upp.
Kan man inte skapa konflikter på det ekonomiska planet så får man hitta andra övergripande strukturer att arbeta med. Nuförtiden är konflikterna huvudsakligen fokuserade på kön, sexualitet, etnisk bakgrund och religion. Därtill kommer ett svårdefinierbart kulturellt plan, för även om svensk kultur var mycket mer homogen fram till 70-talet så är det svårt att korrekt beskriva “svensk” kultur utan att landa i fåniga plattityder som midsommarstänger, köttbullar och folkdräkter.
Människor behöver gemensamma nämnare. I naturligt framväxande samhällen skapas sådana gemensamma nämnare av sig självt. De försvinner heller inte plötsligt om det inte finns en organiserad politisk rörelse som försöker skapa “revolution” mot det “gamla” samhället.
Kultur skapas av en evolutionär process. Kultur kan bara förgöras genom statlig intervention. Varför väljer då allt fler att definiera sig med hjälp av sitt etniska ursprung? Svaret är egentligen fruktansvärt enkelt, alla andra gemensamma nämnare är försvunna. Vi känner mindre och mindre samhörighet då både kärnfamiljen, närsamhället har systematiskt pressats tillbaka för att göra plats för politiska mål.
Tar man bort alla gemensamma nämnare så blir de enda som är kvar sådana som vi inte kan styra över, såsom hudfärg, födelseort, anfädrar, samt illusoriska sådana som politisk tillhörighet.
Mot denna bakgrund är det ganska enkelt att förstå sig på de sprickor som finns i samhället. När människor tvingas stödja och betala för allt och inget, oavsett om de känner någon form av samhörighet med de berörda personerna så försvinner medlidande, civilkurage, ansvarstagande och sammanhållning.
Det s.k. “multi-kulturella” samhället har aldrig existerat, och kommer aldrig existera. Det närmaste vi kommer är i samhällen med ett stort mått frihet, där folk får välja vilka de vill associera med. I en sådan situation är den egna identiteten tillräckligt stark för att de flesta skall kunna både respektera och acceptera att vissa grupper väljer att leva på ett annat sätt. Fri rörlighet gör att alla kan hitta en plats där de kan slå sig ned med sina gelikar.
Det blir värre innan det blir bättre. Den som vill leva ett givande liv under den fas av samhällsutveckling vi står inför bör fundera på om det är värt att i förväg försöka fly undan statens långa klor, och hitta någonstans där man kan leva undanskymt. I den evolutionära process som kulturell utveckling trots allt är kommer de positiva kulturuttryck många av oss saknar till slut börja att långsamt få fäste igen. Men inte förrän tillräckligt många vaknar upp och ser den skyldiga, staten och vårt politiska system.
Varför skulle någon medvetet bygga in motsättningar i samhället, och skapa konflikter mellan individer? Vi behöver inte gå längre än den marxistiska läran för att förstå syftet. Även om Sverige aldrig blivit en fullständigt kommunistisk stat så kom vi relativt nära med Palmes “demokratiska socialism”. Det naiva vurmandet bland vänster-intellektuella för Östtyskland kände knappast några gränser innan muren föll och den verkliga bilden visades upp för världen. Bjudresor anordnade av internationella kommunistiska intresse-organ tenderar att ge en något polerad bild av verkligheten, minst sagt.
I Sverige lutar vi oss gärna tillbaka på vår “glansperiod” när offentlig sektor var stor, arbetslösheten var låg och staten satte dit “kapitalet” på löpande band med höjd arbetsgivaravgift, löntagarfonder och andra exproprieringar. Vad som ofta glöms bort är att detta enbart möjliggjordes av den period av relativ fri marknad som gällde 1870-1970, då vårt välstånd byggdes upp.
Kan man inte skapa konflikter på det ekonomiska planet så får man hitta andra övergripande strukturer att arbeta med. Nuförtiden är konflikterna huvudsakligen fokuserade på kön, sexualitet, etnisk bakgrund och religion. Därtill kommer ett svårdefinierbart kulturellt plan, för även om svensk kultur var mycket mer homogen fram till 70-talet så är det svårt att korrekt beskriva “svensk” kultur utan att landa i fåniga plattityder som midsommarstänger, köttbullar och folkdräkter.
Människor behöver gemensamma nämnare. I naturligt framväxande samhällen skapas sådana gemensamma nämnare av sig självt. De försvinner heller inte plötsligt om det inte finns en organiserad politisk rörelse som försöker skapa “revolution” mot det “gamla” samhället.
Kultur skapas av en evolutionär process. Kultur kan bara förgöras genom statlig intervention. Varför väljer då allt fler att definiera sig med hjälp av sitt etniska ursprung? Svaret är egentligen fruktansvärt enkelt, alla andra gemensamma nämnare är försvunna. Vi känner mindre och mindre samhörighet då både kärnfamiljen, närsamhället har systematiskt pressats tillbaka för att göra plats för politiska mål.
Tar man bort alla gemensamma nämnare så blir de enda som är kvar sådana som vi inte kan styra över, såsom hudfärg, födelseort, anfädrar, samt illusoriska sådana som politisk tillhörighet.
Mot denna bakgrund är det ganska enkelt att förstå sig på de sprickor som finns i samhället. När människor tvingas stödja och betala för allt och inget, oavsett om de känner någon form av samhörighet med de berörda personerna så försvinner medlidande, civilkurage, ansvarstagande och sammanhållning.
Det s.k. “multi-kulturella” samhället har aldrig existerat, och kommer aldrig existera. Det närmaste vi kommer är i samhällen med ett stort mått frihet, där folk får välja vilka de vill associera med. I en sådan situation är den egna identiteten tillräckligt stark för att de flesta skall kunna både respektera och acceptera att vissa grupper väljer att leva på ett annat sätt. Fri rörlighet gör att alla kan hitta en plats där de kan slå sig ned med sina gelikar.
Det blir värre innan det blir bättre. Den som vill leva ett givande liv under den fas av samhällsutveckling vi står inför bör fundera på om det är värt att i förväg försöka fly undan statens långa klor, och hitta någonstans där man kan leva undanskymt. I den evolutionära process som kulturell utveckling trots allt är kommer de positiva kulturuttryck många av oss saknar till slut börja att långsamt få fäste igen. Men inte förrän tillräckligt många vaknar upp och ser den skyldiga, staten och vårt politiska system.
