Prognosen lovade sol, jag var gräsänkling, grabben outsourcad till farmor och framöver varslas det om regn och skit i flera dagar. Vad annat finns då att göra än att ge sig ut på en tur?
Det blev den rosa monsterkryssaren, och om det var jag som valde vägen eller vägen som valde mig vete fåglarna, men det blev ganska genomgående grovgrusade skogsbilvägar, med lite asfalt och lite stig för att binda samman turen. Dvs. perfekt blandning för en monstercross.
Finlir efter ett par kilometer. Sadeln skjuts fram de sista fem millimetrarna. Mitt gamla vanliga problem med att jag är för kort ovanför mitten så att sittställningen blir för utsträckt. Med justeringen gjord och ett nytt stopp efter ytterligare ett par km för att tilta tillbaka sadeln som fick sig en dipp i samband med justeringen så blev den rosa ännu lite mer rosa.
Jag körde ganska planlöst, men valde efterhand att testa en backe som utgör det ena av två bergspris på Cykelrallar’n. Den var brant på sina ställen.
Väl där uppe på toppen, 340 modiga meter över havet, kände jag mig märkbart närmare månen (den finns där som en liten prick på bilden).
Think pink.
På väg ned mot Botten igen vet jag knappt vad som hände, men plötsligt fann jag mig skogsbadande i en bokdunge. Jag skänkte
@Doughboy72,
@Skyerider och kanske allra främst
@Peth en tanke, knäppte ett kort med min Instamiyatic och trampade vidare.
Jag har på flera år inte gjort mycket annan nytta än att trampa runt på skogsvägarna här hemikring, och har nog ändå sammantaget gnott ihop några hundra mil inom en radie av 3-4 mil, ibland så långt som kanske 5-6 mil. Men ändå finns det alltid mera nytt att hitta. Om jag bara ger mig den på att köra något nytt så finns det alltid någon variant som leder in mig på vägar som jag inte har cyklat tidigare. Vem behöver Tour Divide när man har sin fisljumma hembygd utanför dörren? Och om man är så pretentiös att man vidgar perspektivet till hela Sverige så lär man kunna cykla en hel livstid och ändå bara skrapa på ytan.
Idag tänkte jag skippa den här, men jag lägger in den för att retas.
Allt som allt blev det en fin liten tur, och jag tror nästan att jag för första gången nosade på det flyt som Jan Heine beskriver när ramens flex, däckens gung, cyklistens kraft och vattnet i knäna på nån gnällig xenofob i Ring P1 hamnar i harmoni och allt blir, you guessed it, rosa. De korta stunder som jag orkade trycka på lite extra - vanligtvis ligger jag mest och nöter och är ungefär lika explosiv som en gråsten - så var det som att cykeln fick en extra knuff. Kul känsla, även om den varade kort. Kanske var det skogsbadet?