Det här har ingenting specifikt med Miyata att göra, men det är en fundering kring vad vi håller på med i vår lilla klubb. Jag ser tråden som ett sätt att odla ett specialintresse, träffa och hålla kontakt med fina människor, få utlopp för sin (nåja) kreativitet och inspireras, kanske lära sig något på vägen (eller i verkstan).
Men vi är också miljöns räddningsmanskap i det lilla. Var och en av oss räddar sådant som annars hade gått till spillo, slängts på tippen, ”återvunnits” i något smältverk dit containern hade körts på lastbil. Glöm inte det.
Visst, man ska kanske inte slå sig för bröstet, i alla fall inte jag, för jag lever mycket mindre klimatsmart än jag borde, men något värde har det ändå när vi plockar sönder, lagar, putsar upp och bygger ihop cyklar - ett fordon som räknas som det mest energieffektiva i världshistorien.
Det har också slagit mig att de prylar vi tar hand om verkligen är värda det. De ger något tillbaka. De blir vackra. De har en kvalitet som det mesta som produceras i dag inte kommer i närheten av.
Ni har säkert hört talas om Mafac Racer, den centrumdragna bromsen som var så vanlig på 60- och 70-talet. Jag köpte ett par för något år sen, en tidig variant som det inte ens står ”Racer” på än. De satt en stund på min kärestas cykel men sedan hamnade de i en låda. Jag tog tag i dem i dag. Gav dem kanske två timmars kärlek. Och ärligt talat, jag har svårt att se att det inte är nya grejer jag har framför mig. Två timmar av mek, tvätt och polering. Med nya belägg lever de i 60 år till. Minst.
Jag önskar att fler kunde göra som vi.
Visa bilaga 583679
Visa bilaga 583680