solgule sa:
ooms sa:
solgule sa:
me.I.am sa:
Media skall uppmärksamma att hon ...deltar?
Går att säga/skriva en massa som inte är värderande, till exempel:
1) Känslor och behov hos sig själv som reporter, hos den tävlande, hos publiken/tittare och hos medtävlarna, utan att skylla egna och andras obehagliga känslor på utövaren.
2) Informera om sporten, banor, väderförhållanden, (kvalificerings)regler, tävlingsmiljön, konkurrenter, etc.
3) Resultat och poängställning utan att blanda in dömande ord och beskyllanden.
Till exempel: man kan skriva att man känner sig arg, nedstämd eller orolig över ett resultat och beskriva varför. Men skriv inte "hennes resultat var en besvikelse", "resultatet var dåligt", då skyller man sina känslor på någon annan och dresserar människor att känna sig misslyckade för att de inte gör det vi kräver. Ta ansvar för det du känner och visa uppskattning för att någon försöker även om de inte vinner.
Det är vad jag kommer på just nu, utan utbildning eller att vara journalist. Går i princip att skriva lika mycket, det är sättet man gör det på som behöver förändras.
Så kan det absolut vara, men frågan är hur intressant journalistiken blir då. Åsa Edlund Jönsson skrev ett bra svar (förvisso generellt) men stämmer iaf bra överens med mina förväntningar på mediabevakning av elitidrott:
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/MRdzv5/rissveds-nobbar-media-efter-svt-artikel
(hittade inte svt:s egen artikel, men hennes svar finns citerat i Aftonbladet-artikeln)
Du känner oro för att journalistiken ska bli ointressant om man slutar skriva värderande? Därför att behovet av succé- eller fiasko-rubriker och andra värderingar av utövare är något som gör läsandet intressantare?
Jag ser ingen konflikt i att hoppa över värderandet och att kunna skriva granskande enligt citatet från SVT:s sportchef Åsa Edlund Jönsson, tvärt om. Värderandet är journalistens och läsares antagna känslor som skylls på utövaren, en slags offentlig mobbning?, som gör att det blir färre utövare som vågar satsa och som ger läsandet en bitter eftersmak istället för glädje baserat på medkännande.
Det känns frustrerande att ett kortsiktigt behov av succé- eller fiasko-rubriker ska få större utrymme än att vi har utövare att skriva om.
Jag skulle hellre se att vi får fram så många och så bra utövare som möjligt genom att Jenny och liknande "svaga" orkar och vågar vara med och försöka i bästa förmåga och bli uppmuntrade av media istället för nedtryckta. Skulle vara roligare att läsa också är jag helt säker på.
Men det kräver så klart mycket mindre av journalisten att bara vräka ur sig frustrerade eller glada känslor än att verkligen informera och granska.
Edit: fixade gör -> ger + stavfel.
Det är TÄVLING dom skriver om. Det som deltagarna själva och läsarna värderar är vilken placering deltagaren får. Det finns ingen i världseliten som är med bara för att det är roligt att cykla, dom vill vinna. Dom är tävlingsmänniskor, vinnarskallar, allihopa. Såna där som tjurar eller slänger saker omkring sig om dom förlorar i Monopol, iaf dom bästa (såvida sporten inte är så utvecklad och det är lätt att vinna).
Att idrottarna själva försöker intala andra, och ev, sig själva, att det bara är för att det är roligt är en sak. Men det blir lite fånigt om alla skall gå runt och låtsas att det är så. Ta Carolina Klüft t.ex., hon sprang runt på tävlingarna och psykade motståndarna med "oh vad skoj det här är, vem vann sist förresten, visst ja det var ju jag.", jag gör det här bara för det är roligt i kubik. Efter karriären har hon hyllats som en av dom värsta vinnarskallarna vi haft, och det har hon själv sagt i intervjuer.
Jenny har själv tydligt visat hur mycket vinst betyder för henne, och att dåliga (om uttrycket tillåts) placeringar gör henne besviken. Det har då berott på vissa saker, senast i VM. Hon, precis som alla i världseliten, har svårt att hantera "förluster", alltså sämre än dom gått in för. Det är något dom måste hantera. Går inte det så tävla inte, om det är cykla som är roligt så är det ingen som hindrar någon från att sticka ut en sväng (såvida inte elcyklisterna sätter stopp för det).
Det är nerven i idrotten, förväntningarna, som genererar pengar. Det är media som bygger upp detta till största del.
Tycker Kalla är ett föredöme, hur frustrerad hon än är så ställer hon ändå upp på intervju, utan att gnälla. Har aldrig läst att hon gnällt, hur dålig journalistiken än har varit, inte ens när den nådde bottenrekord när hon hade en tuff period, och bl.a. någon ledare i landslaget gjorde några väldigt klumpiga uttalanden.
PS.
Anja Pärson var rätt skön också, det var liksom inget snack, hon skulle vinna. Inget hymlande om att det bara var för att det var roligt. Så det var lite högtidsstund framför TV:n när Anja intervjuade Kalla för några år sedan.
PS2.
@solgule, du tycker att de skall hanteras varsamt så att de kan utvecklas och till slut ...vinna? Blir onekligen lite konstigt resonemang. Om man inte har förväntningar på att någon skall prestera längre fram, som t.ex. det stora flertalet i tråden här som hoppas Jenny skall vinna OS, varför är det då viktigt att de stannar kvar i tävlingsvärlden?
